1 september 2014 Upphandling

Effektiv upphandling kan bli en del av välfärdens finansiering

Nu närmar sig valet och välfärdsfrågorna tar då naturligtvis ett ganska stort utrymme. Stora satsningar utlovas och tillgången på resurser debatteras flitigt. Däremot hörs det nästan ingenting om hur vi kan skapa mera resursutrymme genom effektiviseringar och bättre kostnadsmedvetenhet.

Det är mer än en gång jag exempelvis förvånats över hur svag kopplingen är mellan effektiv upphandling av varor och tjänster och möjligheterna till att bidra till en inte föraktlig del av finansieringen av välfärden.

Pinsamt nog vet vi inte, beroende på dålig statistik, exakt hur stor den offentliga marknaden är, men uppskattningarna ligger mellan 600 mdr och drygt 1 000 mdr beroende på olika avgränsningar. Det är gigantiska tal och bara en marginell förbättring av villkoren för de varor och tjänster som köps in skulle väsentligt förbättra möjligheterna att leverera skola, vård och omsorg för skattepengarna.

En femprocentig förbättring betyder mer än en hel Försvarsbudget! Nu kanske någon invänder att detta är bara teori medan det i praktiken är väsentligt svårare att få hem kostnadssänkningar. Andra kanske invänder att effekterna av en mera affärsmässig upphandlingsverksamhet skulle gå ut över mindre och medelstora företag, miljöhänsynen eller sociala och etiska hänsyner.

En ytterligare försvårande faktor är viljan att i sina egna upphandlingar gärna se att det lokala näringslivet tar hem kontrakten. Jag vill hävda att det mycket väl går att förena allt detta, men det kräver stora förändringar mot dagens situation och dessutom på alla plan inom offentlig sektor.

EU har i våras antagit ett nytt direktiv på upphandlingsområdet och redan nu i början av juli presenterade den svenska Genomförandeutredningen sitt förslag inom den klassiska- och försörjningssektorn för hur det nya direktivet bör implementeras i svensk lagstiftning.

Det är snabbt marscherat och samtidigt glädjande att konstatera att man den här gången föreslår att i stort sett allt som direktivet ger möjlighet till införs även i Sverige. Detta är inte självklart eftersom vissa saker är obligatoriska medan andra är frivilliga att införa för de olika medlemsstaterna.

Det är bland annat en förutsättning för att vi ska kunna effektivisera upphandlingsverksamheterna, att vi som arbetar inom sektorn får tillgång till alla instrumenten och kan få använda dessa situationsanpassat så att inköpseffektiviteten kan optimeras.

Avsikten är att de nya reglerna ska kunna börja gälla senast under våren 2016. Om rikspolitikerna nu kan tillse att Genomförandeutredningens förslag i all väsentlighet blir lagstiftning finns en grundplatta klar. Det stora arbetet och förändringarna för att öka inköpseffektiviteten till den offentliga sektorn måste sedan göras inom den organisation som hanterar upphandling och inköp, samt på alla plan.

Jag vill utöver det nya direktivets införande speciellt lyfta fram behovet av ytterligare grundläggande förändringar: Samordningen måste öka. Det är inte rimligt att upprätthålla kompetens för inköp av vanligt förekommande varor och tjänster inom alla organisationer.

Samordningen kan göras både i kluster mellan kommuner, landsting, regioner och myndigheter, eller i regionala och centrala inköpscentraler. Det är dessutom en resursfråga och redan idag är det svårt att få tag i bra upphandlingskompetenser.

I de flesta fall innebär samordning bättre affärer för köparna. Stora volymer ger ofta bra anbud, men givetvis inom de områden där leverantörsstrukturen kan hantera volymerna. Vi måste bli bättre på att ta till vara dessa möjligheter. I de nya direktiven förstärks dessutom möjligheterna för samordningar över nationsgränserna.

Exempelvis kan en Inköpscentral i ett land upphandla ramavtal som upphandlande myndigheter i andra nationer kan använda sig av. EU vill på detta sätt stimulera ökad konkurrensutsättning vid offentliga inköp men också den inre marknaden. Idag är det bara några procent av den offentliga marknaden som flödar över nationsgränserna inom EU. Denna möjlighet har Sverige inte använt sig av ännu.

Tilläggas ska att det görs många samordningar redan i dag inom Sverige, men omfattningen behöver mångdubblas. Inköp måste bli viktigt inom den offentliga sektorn. Det måste bli en ledningsfråga och de som har ansvar för denna gigantiska inköpsmarknad måste besitta sådan kompetens och erfarenhet att det renderar i en naturlig plats i ledningsgrupperna. Så är det definitivt inte idag.

Mitt allmänna intryck är att ledningarna inte har fokus på inköpsfrågor i någon högre utsträckning. Jag vet att det endast i undantagsfall sitter inköpsansvariga i ledningsgrupperna och jag vet att det är relativt vanligt att inköpsfrågorna har en mycket decentraliserad organisation och att det finns alldeles för många inköpsberättigade i organisationerna.

Detta stadium passerade industrisektorn för flera decennier sedan!

Staten måste ta på sig ansvaret för att det skapas en "neutral" plattform för köpare och säljare där kriterier för formuleringar av krav och definitioner överenskommes. Detta har funnits på miljöområdet genom Miljöstyrningsrådet som olyckligtvis lades ner vid halvårsskiftet.

På det området fungerade samverkansmodellen. Det gjordes nästan inga överprövningar på miljöområdet, medan Sverige i övrigt är bland de "värsta" länderna inom EU vad gäller överprövningar. Staten borde förstå värdet av att med små medel mäkla överenskommelser mellan branscher och köparna i akt och mening att effektivt få tillgång till senaste och bästa teknik genom att efterfråga på ett relevant sätt. Det gagnar både köparna och säljarna.

Framförallt skulle det kunna innebära att svenska företag snabbare fick ut sina nya produkter och tjänster på marknaden, förutom att den ekonomiska vinsten sannolikt också skulle gynna ett mera hållbart samhälle. Gör inte hänsynen till miljö, sociala och etiska krav till motståndare till samordnad upphandling eller effektiva inköp.

Inte sällan är dessa frågor både komplexa och svåra att genomföra i egen regi. Jag har sett alldeles för många egna vällovliga initiativ på området som vanligtvis inte leder till långsiktiga och övergripande förändringar. Att låta "tusen blommor blomma" är frestande, men vi måste tydligare välja mellan om vi är ute efter bestående förändringar eller nöjer oss med att vara en experimentverkstad på området.

Samverkan ger kraft till förändring. Här kan politiken bli mycket tydligare och framförallt samordnad. Det finns mycket mer att ta upp för att få till stånd en förbättring på området, men jag önskar verkligen att politiker från alla partier inser betydelsen av effektivare inköp ur finansiell utgångspunkt för sektorn, men också de offentliga inköpens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen och hoppas att dessa frågor kan få någon plats i höstens valrörelse.

Jag kan avsluta med att fråga om någon tror att en konkurrensutsatt industri skulle kunna överleva om man hanterade inköpsfrågorna på det sätt som är allt för vanligt inom offentlig sektor?

Varför ska vi inte ha samma effektivitetstänkande när det gäller hanteringen av våra skattepengar? Det går åt rätt håll, men takten får gärna öka.

Tipsa en vän

Kommentarer (0)

Skriv en kommentar