26 mars 2015 Krönika

Landets inköpscentraler går en spännande framtid till mötes

Chefsjurist Åsa Edman skriver månadens juridiska krönika till vårt nyhetsbrev på ovanstående tema.

Mina före detta kollegor i Finansdepartementet sitter som bäst och filar på en lagrådsremiss som senare i vår kommer att – om än inte i alla detaljer – ange färdriktningen för vårt framtida upphandlingsregelverk. Det är alldeles outhärdligt spännande tider för oss upphandlingsnördar.

Med utgångspunkt i de bakomliggande EU-direktiven och förra årets betänkanden Nya upphandlingsregler (SOU 2014:69 och DS 2014:25) så kan jag konstatera att landets inköpscentraler går en intressant framtid till mötes. Inköpscentralernas och ramavtalens viktiga roll erkänns bl.a. för att de bidrar till professionalisering och en ökad konkurrensutsättning av de offentliga inköpen.

I betänkandena föreslås att inköpscentraler ska få ta på sig rollen som grossistfunktion, dvs. genom inköp, lagring och återförsäljning anskaffa varor och tjänster för andra upphandlande myndigheter. I de fallen upphandlar inköpscentralen enligt LOU och de upphandlande myndigheterna köper direkt från inköpscentralen.

Upphandlingsdirektivet har länge innehållit möjligheten men först nu anses även Sveriges inköpscentraler vara mogna att axla rollen. Det ter sig mycket osannolikt att vi kommer ta risken att bygga upp sådana varuberg som kritikerna varnar för. Därtill tror jag att inköpscentraler genom grossistfunktionen skulle kunna underlätta små och medelstora företags möjligheter att sälja till offentlig sektor. Inköpscentralerna har naturligtvis inget intresse – vare sig affärsmässigt eller ur ett samhällsperspektiv – av att bidra till att våra marknader begränsas till endast en eller ett fåtal ekonomiska aktörer.

Inköpscentralen kan istället genom grossistrollen upphandla "smala avtal" från flera mindre aktörer och genom elektroniska beställningsverktyg erbjuda deras varor och tjänster i samlad form till de upphandlande myndigheterna. Det blir då inköpscentralen som sköter de många kontakterna med marknadens aktörer och de upphandlande myndigheternas inköp underlättas genom den enda kontakten som inköpscentralen utgör. Jag menar därför att man i betänkandet gör rätt i att betrakta grossistfunktionen som ett verktyg bland flera i syfte att åstadkomma en så kostnadseffektiv anskaffning som möjligt.

Inköpscentralerna kommer också att enligt förslaget kunna driva dynamiska inköpssystem. Denna upphandlingsteknik gör det möjligt för upphandlande myndigheter att få tillgång till ett urval av anbud som avser frekvent använda eller färdigproducerade varor, byggentreprenader eller tjänster som är allmänt tillgängliga på marknaden. Ett dynamiskt inköpssystem kan bäst beskrivas som en tvåstegsprocess. I det första steget upprättas systemet men leverantörerna kan när som helt ansöka om att få delta. I det andra steget sker tilldelning av kontrakt.

Inför tilldelningen ska alla godkända leverantörer bjudas in att lämna anbud. Förfarandet är rakt igenom elektroniskt och när det bedrivs av en inköpscentral kan också upphandlande myndigheter komma och gå utan att de från början identifierats i anbudsinfordran. Förfarandet är fortfarande lätt obegripligt, men man kan ändå ana att det kan komma förenkla vardagen för avropande kommuner och landsting samt även underlätta för små och medelstora företag som vill sälja till offentlig sektor.

Ett annat intressant förslag handlar om att inköpscentralerna kommer att kunna tillhandahålla inköpsstödjande verksamhet som är kopplad till den centraliserade inköpsverksamheten. Som exempel nämns teknisk infrastruktur som gör det möjligt för upphandlande myndigheter att tilldela kontrakt. Jag anar att remisskritiken bitvis varit hård men jag menar att förslaget har sina uppenbara fördelar. Det är ett orimligt resursslöseri om inköpscentralerna tvingas att till privata konsulter överlåta avropsstöd och annat bistånd kopplade till inköpscentralens ramavtalsverksamhet. Vi är trots allt bäst på våra egna ramavtal. Marknaden för inköpsstödjande verksamhet till enskilda kommuner kommer vidare att vara opåverkad av förslaget eftersom inköpscentraler endast får bedriva verksamhet för andra upphandlande myndigheter (pluralis).

Avslutningsvis kan man fråga sig om inköpscentralernas ramavtalsverksamhet kommer att dra det längsta strået. Vad jag menar är att ramavtalet, som ursprungligen syftade till att förenkla tillvaron för våra upphandlande myndigheter, kanske kommer att konkurreras ut av mer flexibla och lättillgängliga förfaranden. Utvecklingen åt det hållet kan snabbas på när regelverket tillåter inköpscentraler att bedriva verksamhet över nationsgränserna.

Grossistverksamhet och dynamiska inköpssystem är nämligen inga nyheter för övriga Europa. Upphandlande myndigheters önskemål om enklare inköp, ökade besparingar och bättre produkter kommer kanske på sikt att leda till konkurrens mellan olika länders inköpscentraler. Konkurrens är säkerligen av godo men svenska inköpscentraler behöver förbereda sig inför den möjliga utvecklingen.

Tipsa en vän

Kommentarer (1)

esberitox

1. Skrivet den 30 mars 2015 kl. 10.48

Dynamiska inköpssystem - jag är skeptisk, som Sauk en gång sa. Som jag ser det legitimerar man bara dåligt motiverade inköp. Alltför många avtal offras redan idag på tidsbristens altare och ger bara LoU ett ännu sämre rykte i allmänhetens medvetande. Om upphandlarna har någon yrkesstolthet så tror jag att väl underbyggda ramavtal finns kvar även i framtiden.

Skriv en kommentar